LadySilver

En trygghet klädd i brunt plysch

Av Melina Hägglund Alanko

Brun, ful, sliten och i plysch står den där i ett hörn omringat av mintgröna väggar. Tre nötta sittplatser som allt för ofta täcks av en hög med kläder - eller av mig. Men det är inte utsidan som räknas, som man så vackert brukar säga. I detta fall kanske inte heller insidan, utan mer att den är så förbannat skön. På alla sätt och vis. Den är mjuk, men inte för mjuk utan riktigt behaglig att sitta i faktiskt.

Den är placerad på ett perfekt ställe, den står bredvid fönstret så att man kan svalka sig när det blir för varmt, där man sitter uppkrupen och inlindad i ett täcke. Den står på ett bra avstånd från skrivbordet med datorn på så att man kan kika på film från den utan att behöva möblera om hela rummet.

Men framförallt symboliserar den trygghet för mig. Det är i den jag befinner mig när jag är ledsen, det är där mannen i mitt liv håller om mig hårt och låter mig bli 3 år gammal igen.
Jag kurar ihop mig till en så liten boll jag bara kan och trycker mig tätt intill hans bröst och låter tårarna fall ner på det bruna tyget. Men jag vet att tårarna torkar bort, fläckarna av den salta vätskan kommer försvinna, precis som mina bekymmer efter att jag fått gråta ut dom.

Det var där jag för första gången på riktigt lättade mitt hjärta om allt det jobbiga, det var där jag satt, och ibland låg ner, i nästan en vecka i sträck, utan kontakt med omvärlden och bara blev älskad, lyssnad på och fick känna trygghet.

Den där fyrkantinga träsaken med delar av skumgummi och täckt med brunt plysch bär på så många minnen, så många tårar och så många skratt. Alla ord som sagts, alla blickar som utbytts, alla känslor som kommit och gått. Allt bär den på. Och det känns tryggt, för då vet jag att jag alltid kan framkalla mina minnen bara genom att sätta mig där. Jag kan minnas hur det var förut och uppskatta hur mycket bättre allt är idag. Jag kan minnas hur jag skrattat och mått bra. Jag kan minnas något så simpelt som en riktigt bra film vi sett.

Idag när jag sitter i den så sitter jag i den lycklig och leende, delvis pågrund av den tryggheten den utgör. Jag vet att sitter jag i den, får jag må precis hur jag vill, det finns inget tvång och ingen press på att må si eller så och sen så har jag någon som älskar mig bredvid mig. Skulle jag då plötsligt behöva bli liten, rädd och ledsen igen så finns trösten nära.

Trots att det är allt mer sällan jag fäller tårar på det nötta tyget har den fortfarande en stor betydelse. Det är dit jag går direkt när jag kommit hem till min pojkvän och vi har bestämmt oss för en filmkväll, och det är där jag sitter resten av kvällen utan att röra en fena.

Den är som sagt förbannat skön!

Och även fast den toppar min 10-i-topp lista på fula soffor så är den en av dom bästa platserna jag vet!

Så därja, då var den kursen avklarad och urvärlden. Det var inte allt för givande om jag ska vara helt ärlig. Men det var intressant att få träffa dom andra som också jobbar på tjejzonen.
Efter utgång på debaser igår så var jag rätt mör när jag skulle upp 7.30 idag, och det resulterade i att efter jag kom hem idag och hade ätit min pizza så däckade jag. Och det var så otroligt skönt! Det är skönt att bara ligga och göra ingenting just nu också.

Sen måste jag bara säga att världen är bra liten, igår när jag var ute träffade jag jamies arbetskompis, som undrade om inte jag kände en Linus, jovistt sa jag, och så sa hon hans efternamn, och jag måste säga att jag blev lite chockad för det var inte den Linus jag hade väntat mig, men då visade det sig iallafall att hon var barndomskompis med en kille som jag var tillsammans med i 1an. Jag minns det så väl, jag har nog något kärleksbrev kvar i min gammla dagbok. Då är det ju så här att jag har inte träffat eller pratat med den här Linus sen han flyttade i 2an eller 3an, men tydligen hade han pratat om mig när han var liten och så minndes cecilia det.

För att göra världen ännu mindre så kan jag berätta att när jag idag åkte hem med en av tjejerna som var på kursen och vi pratade om min utbildning så hajjade hon till över något jag sa, och frågade; Men känner du Joakim xxxx ?
Och visst serrö vet jag vem det är, han går nämligen i min klass!!

Och efter det så addade hon mig på facebook och jag går in och kollar hennes kompisar, där kan jag berätta att hon hade minst 4 personer till som jag mer eller mindre vet vilka det är....


Så nu har jag nog förbrukat hela detta års "världen-är-liten-händelser"

Min värld har raserats. Inte idag, utan för länge sedan. Och jag kan än idag inte förstå hur jag lycakts reparera delar av den, hur iallafall ytan för det mesta är fin och putsad. Jag vet att mitt första år med J tillbringade jag gråtandes i storsett varje gång vi sågs, och varje gång vi inte sågs för den delen också. Det var ett år och en månad sedan ungefär. Nu gråter jag sällan över den saken. Men det är inte bra för det. Det är nog delvis sämre. När jag grät och var arg fanns det en anledning till mitt avståndstagande. Idag finns det inte det. Eller jo visst, jag har inte glömmt, kanske inte ens riktigt förlåtit. Jag vet faktiskt inte. För nu när sorgen och ilskan är borta så känner jag bara att jag skiter i vilket och i allt ihopa. Jag varken orkar eller vill bry mig. Samtidigt finns det vissa saker som jag aldrig kommer kunna sluta bry mig om, och det är dom sakerna jag egentligen borde skita i. Det är alla dom sakerna där jag funderar på saker som beror på mig eller saker jag borde göra för att vara till lags, för att inte vara orättvis, för att det är sådant en dotter ska göra. Och dom sakerna plågar mig ständigt. Men resten är bara skit. Jag har nog aldrig stått någon annan en min syster nära, och jag kommer inte närmare någon om man säger så. Visserligen kan jag prata med min syster nu när jag också är vuxen. Men hon har sin familj och dessutom så är vi lite väl olika. Jag är alltid utanför, självvalt utanför skulle jag nog påstå. Jag vet inte varför, som sagt fanns det en anledning till det förut, men nu vet jag inte längre..
Jens har iallafall varit min trygga punkt i två års tid, den jag alltid kunnat falla tillbaka på när jag snubblar på vägen. Men när lite av tryggheten raserades i torsdags så fanns där inget att falla tillbaka på, inte för att inte jens fanns där, utan mer för att det inte står i hans makt att ordna det här. Även fast jag vet att han gör allt för att fixa det.
Han är trotts allt den enda och den bästa!