En dag på Long's
Jag vaknade upp alldels försent imorse, jag vaknade 10 över 7...jag börjar halv 8.
Jag borde gå cirka 20 över 7 men det gjorde jag inte. Jag gick ungefär halv 8. Men som vanligt var Marcus försenad så han kom precis när jag kom.
Vandrade lunkande in på jobbet och in på lagret, tog av mig halsduken och satte på mig fleacen. Började med det jag gör varje morgon, gå in i kylen, hämta en låda med frukt, bära ut den och lägga den fint på sin rätta plats. Jag lämnade med flit kvar paprikorna till sist så att Paul skulle få göra dom. Men attans Paul dök aldrig upp och det var bara den där förbannande paprika lådan kvar, så snällt men motvilligt taar jag paprika lådan och går ut till hyllan och börja ställa upp paprikorna, självklart ramlar dom så jag får ställa upp dom igen, och DÅ kommer Paul, när jag redan har börjat med paprika skiten.
Fortsätter med att fylla på affären, går sedan och ställer mig vid kassan, vid den kommer jag stanna i stort sett hela dagen.
Medan jag står och klipper till blommorna i väntan på kunder så komme Reduced Lady in, undrar om "cautaion wet floor" skylten ska liggga ihopfälld mitt på golvet, hon menar, hon var på väg att plocka upp den men hon viste inte om den skulle ligga där. Mitt på golvet. I vägen. Nej den ska inte det säger jag snällt och går och plockar upp den. Hon swichar förbi mig igen, denna gång på väg ut från affären efter att inte ha hittat någon reducerad frukt hon vill ha och säger att det är hemskt väder där ute. Det säger hon varenda gång hon kommer in, och det är det ända hon säger till mig. Jag ser henne som en bitter dam, som inte kan annat än klaga på vädret och vara snål. För dåligt med pengar har hon inte, hon har en splitter ny dyr bil och betalar med 50punds sedlar. Men hon är nog bitter, skvallret säger så illafall. Hon gillar inte sin man; "the man who moans". Han gör det, han stönar högt, med jämna mellanrum. Med jämna, korta mellanrum. Man undrar varför. Och det låter jättesnuskigt. Men för att återgå till kvinnan, hon känner sig tvingad till att stanna med mannen för att han är sjuk och orkar knappt med någonting, så hon klagar på att hennes liv är så tråkigt...Så vem kan klandra henne för att hon är bitter ?
Dagen flyter på ganska bra när man står i kassan och det inte är en allt för död dag. Man servar person efter person, man adderar snabbt i huvudet vad summan blir utan att ens trycka in det på kassan, man lyfter automatiskt upp handen för att ta en påse, för att sedan halvägs upp få höra att nej nej, jag har redan en påse. Man får höra kunder som säger akta min vindruvor, min krasse, mina bananer eller vad det nu är just den kunden köpt och är mkt rädd om. Ändå så langar dom först fram vindruvorna och sedan den 2kg tunga potaits påsen, och sedan är det jag som gör fel när jag med flit lägger ner vindruvorna i påsen först bara för att kunden själv envisats med att ge mig vindruvorna först. Då vill man bara skrika; Men packa din jävla påse själv då! Men det gör man aldrig, utan man bara ler och säger, nejdå, nejdå samtidigt som man i sitt huvud sparkar dom hårt på smalbenet. Spark, spark. Dom kvider av smärta. Ha Ha, där fick du din tantjävel. Hoppas blåmärken känns i evigheter!
"Går det att köpa en mindreförpackning av sötpotatis?" "nej." "Men det är ju löjligt...blablablabla...jag är bara en...blablablbalbal...förmycket...blablabla"
Spark, sprak. Jag täbnker inte sluta sparka på dig även fast du ligger ner. Inte fören all luft går ur dina klagande lungor ska jag sluta. Men man bara ler och ber så hemskt mycket om ursäkt för att det inte finns mindre förpackningar sötpotatis.
Jag tar hand om en kund när jag plötsligt känner att nu kommer det hända, det jag varit rädd för hela dagen, en hostattack. Jag gör så gott jag kan, jag försöker låta bli att hosta, vänder mig om och hostar lite, försöker låta bli igen. Ögonen tåras, jag börjar svettas, det är snart omöjligt att hålla in attacken. Jag börjar hosta mer. Vänder mig om frenteiskt och hostar, kvider fram summan hon ska betala mig, känner hur det kommer brista. Hon betalar mig och det brister. Jag hostar nått så förskräckligt kön bakom mig tittar bekymmrat på mig. Åh nej, jag kommer hosta på deras frukt, dom tittar som omkring, finns det ingen annan? Vem somhelst förutom den där hostmänniskan. Jag tränger mig gråtande och hostande ut genom kön och kvider mellan hostningarna fram till Paul att han får ta kassan. Kunderna drar en lättnadens suck. Jag springer hostande ut på baksidan, där vankar jag fram och tillbaka fram och tillbaka i flera minuter utan att sluta hosta. Det blir svårt och andas och det gör int i magen. Jag undrar om mina inälvor kommer sitta kvar. Efter ett bra tags hostande har jag sammlat mig och går in igen och fortsätter med mitt kassa arbete.
Jag går på lunchrast, jag går in på Waitrose och handlar en wrap med kyckling och nån slags thainländsk sås..den är inte jättegod, men den duger. Jag äter den på en bänk utanför waitrose medans jag håller på att frysa ihjäl. Så fort den är uppäten reser jag på mig och börjar gå tillbaka mot jobbet, jag tittar på klockan och inser att det är 10 minuter kvar. Jag går in på woolworths och kikar bara för att bli varm. Men till min stora lycka hittar jag marabou mjölkchoklad där inne. Så det inhandlar jag. Det var ju dumt.
Jag frågar Marcus vad man gör med sharronfrukt, för vi har precis fått in sådan. Han vet inte det. Han är min chef och jobbar på en fruktaffär, men han vet inte det. Så jag frågar en kund som köper sådan frukter, hon berättar för mig att man kan äta dom som en tomat eller ett äpple, bara sådär. Och att dom är jättegoda och söta. Jag uppdaterar min chef om den infon, och han säger åt mig att testa. Modiga jag grabbar en sharronfrukt tittar länge och skeptiskt på den innan jag tar en tugga. Tuggar, smakar av, känner, hm, Päron? Det smakar lite som ett smaklöst päron. Jag belv inte imponerad. Men nu har jag smakat det illafall.
Det börjar bli sent, det börjar närma sig slutet av dagen, jag gör det jag ska, eller hälften, jag gör äggen, men inte health food, för den gör Paul åt mig, som under hela dagen ägnat sig åt att smöra för mig.
Jag återgår till kassa arbete, och då händer det igen! Hostattack. Nu var det dock bara en kund i affären och hand tog det rätt bra, han bara sa "host host" och skrattade åt mig när jag inte kunde sluta. Efter att återigen fått kvida fram summan som kunden ska betala mellan host och tårar fick Paul ta kassan och jag sprang ut på baksidan igen. Den här gången gav det aldrig medsig. Jag satt ute på baksidan i säkert 5 och hostade konstant innan det lugnade ner sig lite och jag gick in igen, men jag fortsatte hosta så jag gick ut igen och satt där ute och hostade i över 10 minuter. Jag hostade så mycket att jag istorsett kräktes.
När jag lugnat ner mig och gick ut igen gav marcus mig en orolig blick och undrade hur det var med mig, sedan fick jag rådet att hålla mig vid värmeelementet och hålla mig varm. Han vill verkligen inte att jag ska bli sjuk, för då får han för lite personal.
När jag kom ut i affären så stod paul och betjänade segtanten, henne som varken jag eller yvonne klarar av, hon som har en vit muchstach som irriterar mig varje gång jag ser henne. Hon har ett par jättelånga vita hårstrån på överläppen som jag bara vill dra bort. Men man får inte stirra på sådant. Inte stirra. Inte stirra!!
Hon med guldnaglarna var aldrig inne idag. Jag saknade ju henne, hon som är så jobbig när hon väl kommer in men som man saknar när hon inte kommer in. Hon vinkar alltid glatt och är så glad över att se mig. Jag är hennes favorit efter Lee tror jag, eller så är han hennes favorit efter mig, det är svårt att avgöra. Glad är hon iallafall. Och virrig. Fast även hon är en sådan där man tycker synd om. Vi får höra mkt skvaller på jobbet, och det jag vet om guldnagel tanten är att hennes dotter är döende i cancer. Så det är därför tantne varje gång svara att nej,det är egentligen inte bra med henne när man frågar om det är bra med henne. Men vad ska man svara på det då? Jag bara ler. Det är fel, det är inget att le åt. Men hur ska jag regera?
Packawaytime! Tjoho! Dagens bästa tidpunkt. Jag packar snabbt och effiktivt ihop frukten o grönsakerna, dammar hyllorna, låter paul skrubba golvet, moppar golvet efter honom, och sen, sen är allt klart. Man rä fri, man får gå hem. Idag hoppade jag in i fram sättet på en massiv bil och fick skjuts hem. Av min chef. Det var ju snällt av honom. Men han gör det bara för att jag inte ska bli mer sjuk. Det vet jag. Men jag klagar inte. Det var skönt att avsluta arbetsdagen med en skjutshem istället för att behöva gå hem.
Imorgon väntar en ny händelserik dag med nytt skvaller. Men imorgon är det jag som ska vara manager. Paul gav mig rollen då han själv insåg att jag vet bättre än han. Visserligen kan han räkna kassan och sådant som inte jag kan, men han får göra den biten, och jag bestämmer. Jag ska vara en hård boss mot både honom o rabbit. Jag ska styra upp det hela, för jag vet hur torsdagar är annars!
Wish me luck!
Jag borde gå cirka 20 över 7 men det gjorde jag inte. Jag gick ungefär halv 8. Men som vanligt var Marcus försenad så han kom precis när jag kom.
Vandrade lunkande in på jobbet och in på lagret, tog av mig halsduken och satte på mig fleacen. Började med det jag gör varje morgon, gå in i kylen, hämta en låda med frukt, bära ut den och lägga den fint på sin rätta plats. Jag lämnade med flit kvar paprikorna till sist så att Paul skulle få göra dom. Men attans Paul dök aldrig upp och det var bara den där förbannande paprika lådan kvar, så snällt men motvilligt taar jag paprika lådan och går ut till hyllan och börja ställa upp paprikorna, självklart ramlar dom så jag får ställa upp dom igen, och DÅ kommer Paul, när jag redan har börjat med paprika skiten.
Fortsätter med att fylla på affären, går sedan och ställer mig vid kassan, vid den kommer jag stanna i stort sett hela dagen.
Medan jag står och klipper till blommorna i väntan på kunder så komme Reduced Lady in, undrar om "cautaion wet floor" skylten ska liggga ihopfälld mitt på golvet, hon menar, hon var på väg att plocka upp den men hon viste inte om den skulle ligga där. Mitt på golvet. I vägen. Nej den ska inte det säger jag snällt och går och plockar upp den. Hon swichar förbi mig igen, denna gång på väg ut från affären efter att inte ha hittat någon reducerad frukt hon vill ha och säger att det är hemskt väder där ute. Det säger hon varenda gång hon kommer in, och det är det ända hon säger till mig. Jag ser henne som en bitter dam, som inte kan annat än klaga på vädret och vara snål. För dåligt med pengar har hon inte, hon har en splitter ny dyr bil och betalar med 50punds sedlar. Men hon är nog bitter, skvallret säger så illafall. Hon gillar inte sin man; "the man who moans". Han gör det, han stönar högt, med jämna mellanrum. Med jämna, korta mellanrum. Man undrar varför. Och det låter jättesnuskigt. Men för att återgå till kvinnan, hon känner sig tvingad till att stanna med mannen för att han är sjuk och orkar knappt med någonting, så hon klagar på att hennes liv är så tråkigt...Så vem kan klandra henne för att hon är bitter ?
Dagen flyter på ganska bra när man står i kassan och det inte är en allt för död dag. Man servar person efter person, man adderar snabbt i huvudet vad summan blir utan att ens trycka in det på kassan, man lyfter automatiskt upp handen för att ta en påse, för att sedan halvägs upp få höra att nej nej, jag har redan en påse. Man får höra kunder som säger akta min vindruvor, min krasse, mina bananer eller vad det nu är just den kunden köpt och är mkt rädd om. Ändå så langar dom först fram vindruvorna och sedan den 2kg tunga potaits påsen, och sedan är det jag som gör fel när jag med flit lägger ner vindruvorna i påsen först bara för att kunden själv envisats med att ge mig vindruvorna först. Då vill man bara skrika; Men packa din jävla påse själv då! Men det gör man aldrig, utan man bara ler och säger, nejdå, nejdå samtidigt som man i sitt huvud sparkar dom hårt på smalbenet. Spark, spark. Dom kvider av smärta. Ha Ha, där fick du din tantjävel. Hoppas blåmärken känns i evigheter!
"Går det att köpa en mindreförpackning av sötpotatis?" "nej." "Men det är ju löjligt...blablablabla...jag är bara en...blablablbalbal...förmycket...blablabla"
Spark, sprak. Jag täbnker inte sluta sparka på dig även fast du ligger ner. Inte fören all luft går ur dina klagande lungor ska jag sluta. Men man bara ler och ber så hemskt mycket om ursäkt för att det inte finns mindre förpackningar sötpotatis.
Jag tar hand om en kund när jag plötsligt känner att nu kommer det hända, det jag varit rädd för hela dagen, en hostattack. Jag gör så gott jag kan, jag försöker låta bli att hosta, vänder mig om och hostar lite, försöker låta bli igen. Ögonen tåras, jag börjar svettas, det är snart omöjligt att hålla in attacken. Jag börjar hosta mer. Vänder mig om frenteiskt och hostar, kvider fram summan hon ska betala mig, känner hur det kommer brista. Hon betalar mig och det brister. Jag hostar nått så förskräckligt kön bakom mig tittar bekymmrat på mig. Åh nej, jag kommer hosta på deras frukt, dom tittar som omkring, finns det ingen annan? Vem somhelst förutom den där hostmänniskan. Jag tränger mig gråtande och hostande ut genom kön och kvider mellan hostningarna fram till Paul att han får ta kassan. Kunderna drar en lättnadens suck. Jag springer hostande ut på baksidan, där vankar jag fram och tillbaka fram och tillbaka i flera minuter utan att sluta hosta. Det blir svårt och andas och det gör int i magen. Jag undrar om mina inälvor kommer sitta kvar. Efter ett bra tags hostande har jag sammlat mig och går in igen och fortsätter med mitt kassa arbete.
Jag går på lunchrast, jag går in på Waitrose och handlar en wrap med kyckling och nån slags thainländsk sås..den är inte jättegod, men den duger. Jag äter den på en bänk utanför waitrose medans jag håller på att frysa ihjäl. Så fort den är uppäten reser jag på mig och börjar gå tillbaka mot jobbet, jag tittar på klockan och inser att det är 10 minuter kvar. Jag går in på woolworths och kikar bara för att bli varm. Men till min stora lycka hittar jag marabou mjölkchoklad där inne. Så det inhandlar jag. Det var ju dumt.
Jag frågar Marcus vad man gör med sharronfrukt, för vi har precis fått in sådan. Han vet inte det. Han är min chef och jobbar på en fruktaffär, men han vet inte det. Så jag frågar en kund som köper sådan frukter, hon berättar för mig att man kan äta dom som en tomat eller ett äpple, bara sådär. Och att dom är jättegoda och söta. Jag uppdaterar min chef om den infon, och han säger åt mig att testa. Modiga jag grabbar en sharronfrukt tittar länge och skeptiskt på den innan jag tar en tugga. Tuggar, smakar av, känner, hm, Päron? Det smakar lite som ett smaklöst päron. Jag belv inte imponerad. Men nu har jag smakat det illafall.
Det börjar bli sent, det börjar närma sig slutet av dagen, jag gör det jag ska, eller hälften, jag gör äggen, men inte health food, för den gör Paul åt mig, som under hela dagen ägnat sig åt att smöra för mig.
Jag återgår till kassa arbete, och då händer det igen! Hostattack. Nu var det dock bara en kund i affären och hand tog det rätt bra, han bara sa "host host" och skrattade åt mig när jag inte kunde sluta. Efter att återigen fått kvida fram summan som kunden ska betala mellan host och tårar fick Paul ta kassan och jag sprang ut på baksidan igen. Den här gången gav det aldrig medsig. Jag satt ute på baksidan i säkert 5 och hostade konstant innan det lugnade ner sig lite och jag gick in igen, men jag fortsatte hosta så jag gick ut igen och satt där ute och hostade i över 10 minuter. Jag hostade så mycket att jag istorsett kräktes.
När jag lugnat ner mig och gick ut igen gav marcus mig en orolig blick och undrade hur det var med mig, sedan fick jag rådet att hålla mig vid värmeelementet och hålla mig varm. Han vill verkligen inte att jag ska bli sjuk, för då får han för lite personal.
När jag kom ut i affären så stod paul och betjänade segtanten, henne som varken jag eller yvonne klarar av, hon som har en vit muchstach som irriterar mig varje gång jag ser henne. Hon har ett par jättelånga vita hårstrån på överläppen som jag bara vill dra bort. Men man får inte stirra på sådant. Inte stirra. Inte stirra!!
Hon med guldnaglarna var aldrig inne idag. Jag saknade ju henne, hon som är så jobbig när hon väl kommer in men som man saknar när hon inte kommer in. Hon vinkar alltid glatt och är så glad över att se mig. Jag är hennes favorit efter Lee tror jag, eller så är han hennes favorit efter mig, det är svårt att avgöra. Glad är hon iallafall. Och virrig. Fast även hon är en sådan där man tycker synd om. Vi får höra mkt skvaller på jobbet, och det jag vet om guldnagel tanten är att hennes dotter är döende i cancer. Så det är därför tantne varje gång svara att nej,det är egentligen inte bra med henne när man frågar om det är bra med henne. Men vad ska man svara på det då? Jag bara ler. Det är fel, det är inget att le åt. Men hur ska jag regera?
Packawaytime! Tjoho! Dagens bästa tidpunkt. Jag packar snabbt och effiktivt ihop frukten o grönsakerna, dammar hyllorna, låter paul skrubba golvet, moppar golvet efter honom, och sen, sen är allt klart. Man rä fri, man får gå hem. Idag hoppade jag in i fram sättet på en massiv bil och fick skjuts hem. Av min chef. Det var ju snällt av honom. Men han gör det bara för att jag inte ska bli mer sjuk. Det vet jag. Men jag klagar inte. Det var skönt att avsluta arbetsdagen med en skjutshem istället för att behöva gå hem.
Imorgon väntar en ny händelserik dag med nytt skvaller. Men imorgon är det jag som ska vara manager. Paul gav mig rollen då han själv insåg att jag vet bättre än han. Visserligen kan han räkna kassan och sådant som inte jag kan, men han får göra den biten, och jag bestämmer. Jag ska vara en hård boss mot både honom o rabbit. Jag ska styra upp det hela, för jag vet hur torsdagar är annars!
Wish me luck!
Kommentarer
Trackback