LadySilver

Hörde en debatt på radion om hur fattiga vi studenter egentligen är. Den gjorde mig rätt irriterad, kanske för att jag är student och dom fick det att låta som att jag hade det bättre än jag har det. Visst kan jag hålla med om att vi studenter inte är sjuuuukt fattig, det finns andra med lika lite pengar som oss, eller mindre. Och visst kan jag hålla med om punkten att vi sedan får förmåner och studentrabbeter som inte andra med samma ekonomi får. Fast då bör man ju också se till saken att dessa pengar är ju inte ens våra, vi LÅNAR dem och måste lämna tillbaka dem. Och det är ju inte sådär skitkul. Sen så var det någon som sa att vi studenter skulle skaffa oss helg jobb, men då kan väl den personen själv testa att arbeta 7 dagar i veckan. Nu har ju jag turen att plugga delvis på distans så jag jobbar onsdagar och/eller torsdagar. Men hade jag pluggat måndag-fredag så hade jag aldrig orkat jobba lördag och söndag också, när ska man då få andas ut? Vila upp sig för att kunna ta nya tag? Från det att man kommer hem till det att man ska sova har man ändå något skolarbete att göra eller läsa x antal hundra sidor. Så på kvällarna blir det ingen rast och ingen ro. Och ska man inte få det på helgerna heller så kommer ju alla studenter gå in i väggen innan dom ens pluggat klart. Sen så handlade det även om felprioritering, vi prioriterar pengar på öl i stället för läroböcker. Ja visst läggs det pengar på öl och visst kan öl gå före en tröja, men hur ska man annars få nått som helst roligt? Det är jäkligt slitigt att plugga och det är mycket stress man dras med, men det ska man inte få kompensera med att ha kul? Utan man ska jobba!!! Det var någon som sa att öl drickandet hann man med efter man pluggat klart, men då frågar jag mig, när då? För efter 25 så är det bara sorligt att springa och dricka öl konstant. Vi det laget borde man ha tröttnat. Eller ja kanske vid 27 då. Men hursomhelst så är många studenter i den åldern när dom blir färdiga, och då finns det ärligt ingen tid. Men visst kan jag hålla med om att det kan bli fel prioritering om man prioriterar öl 7 dagar i veckan istället för att köpa den oerhört viktiga boken, då kan man ju dra ner lite på ölen. Men att säga att bara för att man dricker öl så fler prioriterar man tycker jag var lite väl hårddraget.

Fast visst har vi det bättre än många andra länder, vi har inga termins avgifter osv. Men det innebär inte att vi inte få klaga, och det innebär inte att vi ska behöva jobba 7dagar i veckan eller aldrig ha roligt heller. För jag vet minnsan att i England, trotts dryga termins avgifter så är dom ute och dricker öl dom med!

Jag är uttråkad som få, stressad och lite nervös. Detta i en härlig kombo som man skakat om lite lagom. Jag kan inte sova för jag har för mkt att fundera och stressa över plus att jag inte vill att det ska bli imorgon sådär hemskt gärna, men samtidigt vill jag inte vara vaken för det är sjukttråkigt och sjukt jobbigt att vara stressad och nervös.

Stressad är jag för att jag inte kan få tag på jens på något sätt alls och jag MÅSTE det. För jag måste veta vart papprena är som jag ska skicka iväg imorgon. Och eftersom jag inte vet telenummret till hans jobb eller ens vad hans nya jobb heter så kan jag inte ens ringa dit imorgon och fråga. Och jag MÅSTE skicka papprena imorgon för annars har jag magknip hela helgen. Det är dock 4de gången jag försöker faxa papprena och jag vet inte om jag tror på att det ska gå bättre denna gång. Skitsaker som ska bli så jäkla komplicerade.
Sen är jag nervös för att jag måste ringa ett läskigt samtal imorgon..jag vill inte. Men sånt är livet och man måste lära sig.

Nu ska jag duscha och sen  försöka hitta nått på webbtv att titta på sen för hoppningsvis somna.

Dålig på att blogga. Mycket på g. Och fattig som en kyrkråtta är jag också, ca 600 kr kvar. Tur att man får pengar i övermorgon iallafall!

Min mage vänder ut och in på sig själv. Jag är nervös? orolig? Jag vet inte vad jag är. Men missnöjd med känslan är jag iallafall. Jag saknar något och försöker greppa tag i halmstrån. Jag börjar nästan känna mig förtvivlad. Men jag kan inta förklara för någon så att den skulle förstå. Inte heller så att jag kan förstå. Det är en frustration. Hjärtat bultar i 110, magen ilar och så fort jag sluter ögonen så känns det värre. Ungefär som när man mår dåligt när man är full och sedan sluter ögonen, illamåendet blir värre och allting snurrar. Jag behöver en paus.

Jag utlovade ett eget blogg inlägg om en av personerna vi misstog oss på i torsdagskväll så här får ni det.

På väg ut från Kvarnen så blev det en liten kö för att få hämta ut sina jackor. I kön så fastnar min blick på någon, jag måste titta två ggr. Men visst fasiken är det han som skriver så jäkla bra krönikor? Nej. Det kan det inte vara. Så jag bryr mig inte mer om det. Efter ett kort stund kommer Ewe ( som urpsrungligen är från strängnäs) hysteriskt skrattande och börjar förklara att hon frågat en kille om han inte är från Strängnäs för att hon kännde igen honom och han svarat att nej, du känner nog igen mig från tidningen. Det var alltså han. Och Ewe vet inte vem det är?! Det är ju min idol!!! När vi väl  fått våra jackor gick vi ut och utanför stod han "från strängnäs" och Ewe stod och tittade på honom och tyckte han visst var lite söt. Så jag tjatade och tjatade på att gå fram till honom igen, han kollade ju mot henne också. Kanske för att han måste trott hon var galen men ändå. Men hon fegade ur och sen gick han och sen gick vi. Men så fick iallafall Ewe nästan ragg på min idol!

Jag hade sjukt roligt igår. Det var en väldigt bra dag faktiskt! Det började med bulle och femenistisk disskusion sedan fortsatte det med en massa fototagning för en skoluppgift, det tog faktiskt hela dagen, men det var riktigt roligt! Sen åkte jag hem till mammasen och pappsen, blev bjuden på mat, bokade englands resan, och sen bar det av till Medis där jag mötte Marie och Ewe. Vi tog nåra öl på Söderhof och gick sen vidare till Kvarnen. Det var en rätt bissar kväll med gratis öl, disskusioner om blygdläppar och internet förkortningar, igenkännand av personer som inte alls var dom man trode (en av dessa personer kommer ett enskilt inlägg om), en enda kille som var utklädd till ängel(?) och en dryg 32 åring. Men jag skrattade mycket och hade väldigt roligt! Det är nästan roligare att gå ut på vardagar än helger, det är inte samma hets på något sätt. Så torsdagar + öl ftw!

Idag har jag inte alls lika kul. Men sånt är livet. Dessutom mår jag alltid dåligt dagen efter. Trotts att jag inte var full. Men ångest och må psykist dåligt tillhör. Men endå är det inte tillräckligt avskräckande för att skita i alkoholen. Det är rätt illa!

Jag har legat och slö tittat på serien Sjukhuset som går på tv3, jag har ju inget tv abbonemang så jag tittar på webbtv. När man gör det finns ju möjligheten att titta på hur många avsnitt som helt i sträck, så det är vad jag gjort. Jag vill inte påstå att serien är bra, men det är något som får tiden att gå iallafall. Förutom att den får tiden att gå har den fått mig att reflektera över fenomenet sjukhus och dess personal. Som de flesta vet så ogillar jag läkare, sköterskor, slangar, nålar, britsar med papper på som sedan ändå går sönder eller krullar ihop sig, fula landstingsfiltar och äckliga skjortor som man måste ha på sig. Helt enkelt så är sjukhus och allt som kan förknippas med det lika med pesten för mig. Den rimmliga förklaringen, samtidigt som det är den mest oligiska förklaringen, är väl att mamma tillbringat mycket tid på sjukhus. Och när mamma tillbringat tid på sjukhus har det inneburit att jag inte vetat om jag får se mamma igen eller inte. Men samtidigt så är det ju sjukhuset som gjort så jag fått se henne igen, gång på gång. Och det är jag väldigt glad över. Det är komplext. Men hursomhelst så vill jag komma till det jag skulle, och det är att efter den här serien har jag inte fått ett dugg mer sympati, förståelse eller känsla om att tycka om sjuksköterskor/undersköterskor. Det är inget personligt påhopp mot någon då jag tror att dom personligen är fantastiska människor. Men just sköterskor i sig, dom har alltid den här tillgjorda trevligheten, ska dra nått dåligt skämt, det är en så tydlig sköterskeroll på något sätt. Det får mig att tappa all tillit och tro, dom är ju bara fejk! Sen finns det visserligen dom som är surkärringar, men dom kan man hata och vilja utsätta för samma tortyr som dom utsätter mig för, men dom känns inte alls lika obehagliga och ogenuina. Dom är bitterfittor helt enkelt. Egentligen faller nästan alla under kategorin fejk tillslut, för när min skräck för nålar sätter in så säger i stortsett alla; Men det gör inte ont/Det känns bara som ett myggbett/Nålen är jätteliten och allt detta är en lögn i min värld. Och tyvärr så kan ingen ta ifrån mig min sanning i detta fall. DET GÖR SVINONT! Så fort en sköterska sagt något av dessa magiska ord så har dom nedvärderat mig och ljugit för mig så pass mycket att det blir i stortsett omöjligt att ens prata med mig.
Dock vill jag ge en eloge till den sköterskan som faktiskt tog mig på allvar. Så en gnutta hopp har jag, av alla jag träffat så var iallafall en bra!

Jag känner mig som SL som blir förvånade varje år över att det blir höst och att träden fäller löv, över att det blir vinter och det faller snö. Jag blir varje höst överrumplad av höstkänslorna. Jag vet i och försig att det kommer ske, men varje år tror jag att det kommer inte hända just i år. Men jag har alltid fel. Det kommer smygande förr eller senare.Förra hösten och den här hösten yttrar det dock sig bättre än så många andra höstar. Nu är det mest svårt att komma upp på morgonen. Och tråkigt. Och det är inte så illa, det funkar. Men det känns lite trist att inte alls kunna njuta av livet bara för att det är höst eller vinter. Jag menar mer än halva mitt liv kommer bestå av höst och vinter vilket kommer resultera i att halva mitt liv kommer ha varit rätt värdelöst. Och det känns inte så bra. Speciellet inte för mig som tänker på döden konstant nu förtiden, jag har blivit livrädd. Jag vill ta vara på varje sekund och minut jag kan för jag är så rädd för att känna att jag inte gjort något när jag väl ska dö. För det ska jag. Fast jag mår illa och får ångest varje gång jag tänker på det.
Men samtidigt som jag fått mina sedvanliga höstkänslor så mår jag i allmänhet så otroligt mycket bättre än jag brukade. Jag mår jäkligt bra! Jag förvånas över hur lite jag gråter, jag känner ibland att jag skulle vilja gråta mer, det är så befriande. Men jag har inget att gråta över. Jag tänker faktiskt väldigt ofta på hur bra jag mår och hur skönt det känns. Även fast det är lite annorlunda, en del av mig har faktiskt försvunnit. Den har ersatts av en ny och bättre del, men det är fortfarande lite ovant att förhålla sig till.