LadySilver

Väntar på J-love
Klockan är 00.31 och jag ska upp kl 7.30 imorgon och jag ligger o väntar på J...
Känner mig smått sinnesrubbad...
Men nu tror jag att det var han som smälde igen porten utanför.

Önska mig lycka till, imorgon är första dagen på jobbet!

Ge mig tips om nya bloggar att läsa!
Din egen eller någon annans...
Kom igen är desperat efter fler bloggar att läsa, så alla tips är välkommna!

Jag skickade iväg ansökan också

Men inte köpte jag presenten eller skickade kavajen, känner mig dålig...

Men jag jgorde faktiskt ganska mkt konstfack.
Och present till fia kommer jag nog inte köpa fören på Torsdag så att jag inte använder min februari budget i förväg, inte för att det egentligen spelar någonroll, men det känns bättre.
Och hm räkningen kan jag inte ens hitta, måste fråga mamma om hon tagit hand om den..man kan ju hoppas...

trött!

nothing more to say...


Jo, jag funktionerar inte rätt utan dig...

Jag har precis varit o handalt godis...det var inge gott...alls:(
Var uppebarligen inte sugen på godis inte tillräckligt iallafall...uäk:(
Skulle hållt mig till chokladkaka från marabou o popcorn...
Men nu är det försent ;)
Men det ebra då äter jag ju mindre godis iallafall;)


Igår så var det en mkt mkt skum dag må jag säga, obehaglig på något sätt, mkt konstiga o obehgaliga människor. Men dagens skumma höjdpunkt måste varit per o rolf, eller vad dom nu hette...dom var i 30 års åldern, as packade och väldigt trevliga. Jag föredrar annars inte packade 30 åringar som sitter o snackar med mig på tunellbanan, men dom var trevliga faktiskt. Ja dom hade sina creepy moments dom också, precis som allt annat igår, det creepy var när dom sa; Men du kommer inte komma in nånstans, du e ju bara 16 eller nått sånt. Nej, 19 sa jag. Jaha, men du kommer ändå inte komma in nånstans, men följer du med oss så...
Det var creepy. Creepy moment nummer två var när Per redogjorde för Rolfs bra geneskaper, och en av dom var amatör filming eller nått liknande...
Okej, det behöver inte vara creepy om man inte är paranoid som jag. Men är man det så accosierar man det direkt till en film man inte vill veta något om. Dom menade säkert dte inte så, men som sagt paranoid;P
Hursomhelst om man bortser från detta var dom mycket ttrevliga och Per var oerhört impad av att mitt favvo band var silverchair, och jag var impad över att han visste vilka dom var!
Sedan hade vi, eller dom en diskusion om det var östermalm eller södermalm som gällde, Per blev mkt besviken på sin kompis som ens frågade, han tyckte att dte räckte med att titta på mig. Haha jag tar det som en komplimang faktiskt:D Dom var rätt roliga som sagt...
Nästa hödjpunkt var väl kanske Medusa, jag har länge velat gå dit bara för o kolla ställe, men man måste vara 21...fast med Frida som sällskap kom vi in utan problem:)

Gårdagens mest creepy var nog star lounge....det var ett hak som fasiken ingen kan hitta till..
Där befann sig kanske 15 personer, som alla kände varandra, alla i sotrtsett med dreads. Inget illa menat mot dreads jag har också haft det.  Hälften var väl någonslags ravare skulle jag tro? Anyways, där satt då en kille o glodde på mig i 20 min, han bara glodde...det var rysligt obehaglit....

+ med gårdagen var att jag fick träffa jamie, o hennes vänner, dom blir trevligare o trevligare varjegång man träffar dom:)
- det var inte jordens roligaste kväll, och gjorde av med onödigt mkt pengar...

Mamma har varit o tagit några Cider så tvn har varit min ett par timmar, så skönt att bara kunna slappa vid tvn. Stör mig på att inte ha tv i mitt rum, har ju en tv men den e hos far för tillfället, måste fixa det där..
Åt himla god macka o drack te framför tvn, mys o göra så. Men jag äter fasiken dygnet runt känns det som..suck. Jaja lite rutiner o det blir nog bättre med det där också:)

Imorgon ska jag skriva på kontraktet för Com Hem jobbet kl 10. Föfärligt tidigt när man i vanliga fall går o lägger sig mellan 3 och 5 på nätterna...
Men i natt blir det sängdags om senast en timma!

Efter det ska jag göra ett ärende på banken, ett på "posten", sen träffa Emmson och förhoppningsvis Pillis, och då förhoppningsvis äta en bit mat på kvällen tillsammans. Jättetrevligt må jag säga!

Promenerade i vintermörkret ända till Slussen igår. Det tog mig 40 iskalla minuter. Väl framme i slussen och inne på bussen skulle ajg skriva ett sms med mina frusna händer. Det gick knappt fingrarna löd inte, dom var alldels för kalla. Men den 20 minuter långa bussresan värmde upp mig lite.

När jag kom upp på rummet var det ljus tända, och sängen iordning gjord för att en frusen jag skulel kunna krypa ner.
En underbar pojkvän som frågade och erbjöd diverse saker resten av kvällen.
En mysig morgon med frukost på sängen. Och slingrande kroppar.




Imorgon blir det storstaden tror jag :)

Med tråkigheten kommer paniken...
Den som jag är så rädd för, den som gör att jag helst inte vill vara ensam, eller åtminstone inte uttråkad..
Det är nu man vill ha någon nära en som vill ta en promenad mitt i natten och hålla ens hand och säga att allt kommer ordna sig. Någon som kan säga att jag kan andas trotts att det känns som att luftstrupen krympt i blivit lika stor som en knappnål och man hyperventilerar för att få luft.
Någon som kan säga att det är bara inbillning alltihop, inte på riktigt. Någon som kan vara tyst bredvid en, någon som kan hålla en sällskap, någon. Bara någon som kan hjälpa mig igenom ångestanfallet.

Men klockan är mitt i natten, folk sover, alla sover, förutom jag, jag sitter här med symptom om kommande knappnålsstrupe och försöker hitta på nått för att fördriva tiden, för att bli trött, för att inte få ångest.

Skriva är det ända jag kan komma på, men jag vet egentligen inte om vad.. jag orkar inte sitta o skriva om paniken och ångesten för då kan jag känna den, hur den kryper på mig... allt började med glass...jag skulle inte ätit den.

Man skulle kunna fråga sig varför jag får denna ångest och panik, jag som brukade gilla att vara för mig själv. Och nu klara jag knappt av det. Jag vet inte, kanske har jag ett extremt behov av att känna mig älskad just nu. Eller rättare sagt jag vet att jag har det just nu. Jag vet att jag är älskad, men vetskap är inte samma sak som känsla, en vetskap sitter i huvudet mer eller mindre, en känsla...känns? den befinner sig mer i hela kroppen. Så trots att jag vet att ni, mina kära vänner, älskar mig, så är det inte samma sak som att känna den, så få inga missuppfattningar om att jag e dum i huvudet som inte vet att ni älskar mig eller så, för det gör jag.
Men som sagt behöver den där äckliga bekräftelsen helatiden just nu.

Varför nu?
Jag vet ärligt talat inte det, jag kan bara göra spekulationer.
Jag gissar på att det har en hel del med min hemkomst att göra, av många anledningar.

När jag var där, hade jag inte ett behov av alla här hemma på samma sätt som jag har nu, ni fanns där, men jag kunde ändå inte träffa er, jag kunde knappt prata med er men jag visste att ni fanns. Nu träffar jag er ofta pratar med er ofta, ni är en helt annan verklighet nu, en verklighet jag inser att jag verkligen vill bli omtyckd av. Och den jag hade med mig som var samma verklighet då som nu, fick jag ju min kärlek av, varje dag. Det är nog också en del av saken, nu finns inte han där varje dag som något tryggt och behagligt, som något att falla tillbaka på, eller prata med, känna, gråta hos. Nu är han inte långt borta, men för långt borta i vissa situationer.

En annan sak är jobbet. Förstår ni hur mycket självförtroende och självkänsla ett jobb ger, vilket skitjobb det än är. Jag jobbade i en affär, gjorde inget vettigt, inget världsförändrande eller stort. Men jag kännde mig viktigt, eller behövd. Jag var en del av någonting som behövde mig, och jag var bra på det, jag var omtyckt, och framför altl jag visade mig själv en hel del, jag vågade!
Att varje dag gå till ett ställe där man vet att man är omtyckt och behövd är något jag saknar.  Trots att jag aldrig såg på saken på det sättet när jag jobbade, jag kände aldrig ; Wihuu nu ska jag gå till jobbet där alla behöver mig!
Det slog mig inte ens då, då var det mest kul för att jag fick träffa människor jag tyckte om, men nu efterhadn kan jag se att det var en stor del av det hela, en stor del varför jag tyckte om att gå till jobbet.
En del jag inte tror många inser fören man inte har den längre.
Menjag inser ju själv att jag inte är SÅ viktigt, jag är ju utbytbar, men det spelar ingen roll, för när jag är anställd är det mig dom behöver, ingen annan.

Dessutom utger ett jobb rutiner, någonting att göra. Fördriva tid med. Att veta vad man ska göra dagen där på. Trots att jag alltid sagt att jag inte vill ha rutiner, ett inrutat liv, så vill jag det. Jag står dock fast vid att det vore roligare med ett variernade jobb, med varierande arbetstider än 8-17 varje dag. Men det är ju fortfarande en slags rutin, en obestämd rutin. Men man vet vad som väntar dagen efter. En trygghet.

Sen lämnade jag mitt självständiga jag, jag bodde visserligen hos min syster, men det var fortfarande en helt annan sak än att bo hos mamma. Hos mamma kanske jag kan göra mer som jag vill eftersom det är mamma och inte "någon annans hus". Men mentalt är man mycket friar hos någon annan, man är mer vuxen, man tillåts vara mer vuxen. Trots att det innebär att man måste tvätta själv, laga mat, tömma diskmaskin och så vidare.  Men det är en befriande känsla. Precis som att tjäna sina egena pengar, inte leva på någon annan. Kunna göra vad man vill med sina egna pengar...

Sen är det Yvonne, extramamma. Jag orkar inte ens tänka på henne för det gör så ont. Från att i stortsett  ha träffat henne varjedag, hon som var den delen av min egen mamma som jag saknat, den enda vuxna människan i världen jag kunna säga typ allt till, som lyssnat, sett det ur en vuxen synvinkel, gett råd, tröstat, till att aldrig träffa henne, aldrig ens prata med henne. Det är svårt. Att förlora någon som var så sensationell för mig, som visade mig att vuxna är inte så farliga som jag tror...
Dessutom behövde hon mig, och hon visade det. Jag var viktigt i hennes liv också, hon kom med sina problem till mig, längtade efter att få komma till jobbet o berätta det senaste skvallret för mig. Hon sa att jag alltid var så smart, att jag kom med bra ideer, tankar och synvinklar på saker. Det värmde...

helt enkelt antar jag att paniken beror på alldels förmånga förluster p engång, att halva mitt nybyggda vuxna liv rasat samman, att nästan allt det jag trivdes med föll ihop...
Att jag skanar något. Att rastlösheten påminner mig om livet som upptagen och viktigt.
Och sen det självklara; Alldesl för många olästa problem som virrar runt i min skalle, för många förträngda tankar som gnager på ytan och vill komma ut men som gång på gång blir undan fösta. För jag orkar inte mer nu. Det räcker med det jag har nu, en dag tar jag tag i dom sakerna också. Men en sak i taget...

2 nätter och 1 och en halv dag med min älskling.
Det kan inte bli myckte bättre.
Förutom en kort period av surhet från min sida igår, pga lågt blodsocker så har det varit helt underabrt.
Vi lagade en jättegod middag tillsammans och satt och åt i evigheter o pratade en massa..så trevligt :)
Sen glott på film o myst bara..ah. Vart så skönt på nått sätt bara.


Idag ska jag städa mitt rum o söka jobb...möjligen slå en pling till James snart o höra om hon vill ta en lite snabbfika :)

Jag vet inte

Possitiviteten börjar sakta rinna ur mig. Jag vill bli liten igen. Inga bekymmer o inga problem...
Inte söka jobb som en galning...utan man VET att man ska till skolan.

Såg nånting som påminnde mig om förr, ah minnen. Saknar det, fast ändå inte. Jag var ung o dum och levde ett liv baserat på konstiga lögner för mig själv. Men jag kan inte låta bli o sakna det lite.
Jag undrar vad som hände med alla från förr, och jag undrar om dom någonsin ens ägnar en tanke åt oss, vilket jag inte tror, för jag tror det lämnade ett större intryck på mig än någon av dom andra. För det förändrade faktiskt mitt liv. Jag vet inte om någon någonsin kommer förstå vikten av dom möten jag gjorde då, om någon någonsin kommer förstå hur jag tänkte innan och hur jag tänkte sen...Jag tror inte det. Jag menar visserligen ere omöjligt o förstå precis hur nån annan tänker, men jag tror inte någon ens kan komma i närheten. Visserligen är det knappt nån som ens vet om det här...dom flesta vet hälften, men inte hela den djupa sanningen. Den som kanske kan förklara varför jag var ung o dum...

Nu är jag inte ung o dum, eller troligen är jag det när jag om 5 år tittar tillbaka på mitt liv..men jag känner mig inte ung o dum. Känner mig bara ung och hopplös för tillfället...
Trött på att kämpa..vill bara ta en paus, en liiten paus, sen ska jag resa mig upp igen o kämpa kämpa kämpa...

Nu har jag sammanlagt fått iväg 31 st ansökningar, och imorgon får jag iväg 6 till, 4 ska postas, en ska lämnas in personligen och en ska man ringa till. Så imorgon kommer det vara minst 37, men sen kan det ju vara så att man hittar ett par till att söka :)
Känner mig duktig.
Irriterande bara att ingen har vett nog att ens svara o tacka nej, eller helst ja;)


och jag vill bara påpeka att min blogg e gay...kl e 03.35 nyss när jag sparade inlägget stod det att jag postat det 02.28 haha