LadySilver

Hemma från sjukhuset. Under den tiden jag var på sjukhuset så tillbringade jag 18 timmar på akuten. 18 timmar låg jag på en brits på akuten o stirrade upp i taket, 18 timmar satt min mamma på en stol, 11 timmar satt jens på en stol, eller inte ens en stol, utan en jäkla pall utan ryggstöd, innan han tog sitt förnuft till fånga och åkte hem till mig och sov en stund. Av dessa 18 timmar var det sammanlagt 1 timma som bestod av undersökningar. Så alltså var 17 av dessa timmar ren och skär väntan. Under dessa timmar av ren och skär väntan kom EN sköterska och frågade EN gång hur det var med mig. När mamma slutligen frågade varför det tog sådan tid så fick vi till svar att det var mitt eget fel efter som att jag är stickrädd. Det är skrattretande. Visst är jag stickrädd, och visst skulle jag slippa bli stucken om jag hade det valet, men nu hade jag inte det, så jag gjorde inte ett enda motstånd.

Första gången dom stack mig var det ända jag gjorde att berätta att jag är rädd och att sedan vända bort huvudet och gråta. Inte ett enda motstånd, inte ett enda försök till att dra undan armen. Jag låg där snällt och grät lite. Efter det där blodprovet var det väntan fram till ca 8 på morgonen då en doktor äntligen kom och klämde på min mage. Då hade vi väntat ca 8 timmar sedan proven tagits. Det finns en skylt med rubriken “Varför tar det så lång tid” en av punkterna på den var att prov svaren kunde ta upp till 1-3 timmar att få att det inte var något dom kunde skynda på. Men jag har legat här mer än dubbelt så länge. Efter att doktorn varit där blev det en himla massa mer väntan. Äntligen kom en sköterska in, hon skulle ge mig kontrast vätska så att vi skulle kunna göra röntgen på mig. Nej. Jag tittade på mamma med rädda ögon, “jag vill inte” sa jag med låg röst. Det var det enda gången jag nämnde att jag inte ville på hela dagen. Sköterskan sa att hon skulle hämta en annan sköterska, en mycket mer erfaren. “Okej”, sa jag. Jag gick med på det. Jag väntade och väntade. Hon kom aldrig tillbaka. En annan sköterska kom och sa, “du skulle fått åka upp på röntgen nu, men vi ändrade till ultraljud så du slipper kontrastvätskan.” Skönt. Men varför frågade ni inte mig innan? Jag ångrar att jag någonsin sa att jag inte ville, jag ångrar att jag nämnde att jag var rädd. Röntgen skulle jag fått vi 9 tiden, ultraljudet fick jag vid 13. Hade jag fått välja hade jag tagit röntgen, men jag fick aldrig välja, dom valde åt mig. Kanske var det snällt menat, men jag orkade inte vänta mer. Jag var tillräckligt trött på väntan för att gå med på att bli stucken, trotts mitt svaga “jag vill inte”. Det var sant, jag ville inte, men jag hade gjort det. Jag menar, vem vill någonsin bli stucken?

Lång väntan fram till 13. Jag sov. Mamma satt på sin stol på bristnings gränsen till tårar, hon hade inte sovit på 30 timmar. Ingen erbjöd henne någonsin någon av dom lediga britsarna att lägga sig ner o vila på ett tag. Sköterskor gick förbi som vi var osynliga, ingen sa någonting. Äntligen dags för ultraljud. Tillbaka på akuten, stirrandes på det vita taket. “Du ska få bli flyttad till AVA, men först måste vi sätta en “infart” i armen på dig” Kommer en sköterska och säger. En infart? Sån man får dropp i? “En sådan man sätter dropp i” fortsätter hon. Tårarna började trycka bakom ögonlocken. Jag hade innan blivit erbjuden emblasalva (bedövningssalva) innan men hade då snällt tackat nej och förklarat att det inte hjälper, det är inte smärtan som är det jobbigaste. Jag vet inte om det räknas som motstånd, att neka bedövningssalva? Iallafall så började sköterskan sätta in infarten, åter igen var det ända jag gjorde att väda bort huvudet och gråta. Kanske till och med utbrista “aj” denna gång eftersom det gjorde så brutalt ont när hon körde in nålen i min hand. Men jag gjorde inget annat, bad henne aldrig sluta eller något liknande, jag bara grät förtvivlat där i akutkorridoren. Man ska kunna ta blod från infarten, men det gick av någon anledningen inte från min, så jag skulle få ta mer prover när jag lugnat ner mig, på avdelningen. Jag fick även en halvtabellt lugnande.

Nu skulle jag få bli flyttad till AVA. Äntligen. En säng man inte får ryggproblem av. Det blev inget AVA så fort som jag tänkt mig. Det blev en himla massa väntan istället. Konstigt nog. Hur kunde min stickfobi göra fördröjningen att bli flyttad till en avdelning? Efter den evighets långa väntan kom en sjukskötare och sa att han skulle ta lite prover, så var det gjort medans jag ändå bara fick vänta. Jag sa att jag fått lugnande men att det inte hjälpt för fem öre. Han frågade hur vi skulle göra då. Tystnad. Panik. “Äh gör det nu så är det gjort” säger jag utan att hela jag är överens med mig själv egentligen. Han säger att han kan ge mig lite lugnande i infarten, så att jag får ett snabbt rus medans han tar proverna. “Ja tack”. Han går iväg för att hämta det. Då kommer äntligen AVA-sköterskan, jag ber om att få ta klart proverna. Det är ok. Skötaren som skulle ta mina prover kommer tillbaka, han säger att han måste få tillstånd av en läkare innan han kan ge mig mer lugnande. “Okej” Jag rullas in på ett rum som är iskallt.
 
Efter otroligt kort väntan kommer doktorn och klämmer på min mage och frågar samma fråga som tidigare doktorer. Han lovar mig att jag ska få somna in en snabbis när vi tar proverna men att vi ska ta dom imorgon istället. Yes, äntligen någon som förstår.

Jag rullas till AVA. Där möts jag av en spydig doktor, sjukskötare eller va FN han nu än var. Jag får lägga mig i en riktigt säng. Underbart. Han berättar lite om avdelningen. Han säger sedan att vi ska ta prover imorgon och han hört att jag är rädd. Mamma säger att jag ska få somna in. “Somna in?! Nej det förstår du väl att det kan vi inte göra” Besvikelsen sköljde över mig. Men jag visste det nog redan egentligen. Alla doktorer är idioter. Lugnande kunde jag dock få. Okej, bara det hjälper. Mamma försökte prata med honom om min rädsla, han sköt bara undan det och sa att vi inte ska prata om det. Dryga j-vel. Då kommer han med det värsta; “Jag måste fråga, hur kan du ha piercing om du är rädd?!” Det var inte en fråga på ett snällt sätt, det var en fråga med så mkt underton av förakt det bara går. “ Varför frågar alla det? Det är inte samma sak!” “Du måste förstå att har du en piercing så blir ifrågasatt” Nej jag måste inte förstå, jag måste inte leva med det. För ni har inget med saken att göra. Är jag rädd för blodprov så är jag. Tro mig!

På honom lät det mer som att han menade att jag inte bara måste förstå utan att jag var dum i huvudet som försökte få folk o tro att jag är blodprosvrädd när jag har piercing. Idiot. Den spydiga vad-han-nu-var lämnade rummet. Äntligen. Mamma åkte hem och sov.

Pappa var där. Jens kom dit igen. Han hade min dator med sig och sin externa hårddisk. Han låg bredvid mig i min sjukhus säng och höll om mig. Han klappade på min kind. Trygghet. Åkt inte hem. Jag började bli trött. Jens åkte hem. Droppet var slut. Dom tog bort det och satt inte i något nytt. Tur. Pappa åkte hem. Jag var ensam. Tröttheten var som bortblåst. Jag tittade på saker på datorn. Bestämmde mig för att försöka sova. Jag var så rädd. Skulle sköterskan komma in vilken sekund som helst och sticka mig? Det rörde sig utanför skynket. Var det min tur? Tårarna rann längst min kind. Jag hörde hur sköterskan satt in en ny infart i tanten i sängen mitt emot. Alltså jag hörde hur hon pratade om vad hon gjorde. Tårarna rann ännu mer. Jag hatade stället. Hatar lukten, taket, plastgolvet, allt. ALLT!.

Den sista nattlampan släcktes. Det blev kolsvart. Tårarna rann allt snabbare. Får inte gråta så att det hörs. Ta mig härifrån. Slutligen somnade jag av utmatning. Jag vaknar av att jag hör stickvagnens ljud. NEJ! Jag ligger blickstilla. Sköterskan tänder natt lampan hos tanten mitt emot. Tur. Jag lugnar ner mig, men somnar inte om fören sköterskan gåt tut och stängt dörren så att jag är säker på att det inte är mig hon ska sticka. Vaknar vid 6 igen. Då kommer sköterskan in till mig. Jahapp, då var det min tur. Hon var så snäll, hon sa att även hon hört att jag var rädd och därför skulle ta blod från infarten. Det gjorde ont när hon tröck på nålen och runt om för att få ut blod, men det var det värt. Det gick lite trögt, sa hon. Bättre det, sa jag. Tillslut var det klart. Jag somnade om och sov djupt. Jag var säker. Inga mer prover idag.

Kl 8 väcks jag av det obehagliga ljudet från stickvagnen, när jag tittar upp ser jag att den är innan för mitt skynek. Vad nu? Inte sticka mig! Inte nu! Nej nej nej!. Sköterskan förklarar att det var nått fel på mina prover, vad uppfattade jag aldrig eftersom hon mumlade tyst och snabbt på medicinspråk.

“Jag skulle få lugnande!” “Jaså? Men det kan inte jag ge dig lugnande. Men jag kan väl få börja med att bara kolla om du har några bra blodkärl” Okej, bara titta. Tårarna rann. Jag sträckte ut armen åt henne och hon tittade. Sen var det för sent. Hon var redan i full gång att trycka en nål framför ögonen på mig för att visa hur “liten” den var. Jag knep igen ögonen så hårt jag kunde. Jag vill inte se. Vad skulle jag göra nu? “Säg till när du är redo” Men jag skulle ju få lugnande, jag blir aldrig redo. ”MM” svarade jag tillslut. AJ!! Snälla sluta. Låt mig dö. “Se, det gör inte så ont nu va?” Tystnad. Du, det gör så j-vla ont att jag skulle vilja slå till dig. “Klart! Det ´gick ju jättebra, det var väl inte så farligt?” Tystnad. Lämna mig i fred, jag vill inte prata med dig. “Är du okej?” Tystnad. Är du helt dum i huvudet? Jag svara inte. Och nej jag är inte okej. “Är du okej?” Upprepar hon. Men hur svårt ska det vara att fatta att jag inte vill prata med dig. “Mm” svara jag till slut eftersom jag insåg att det var ända sättet att få henne o lämna mig ifred. Hon gick. Jag hatade. Jag grät. Efter tårarna äntligen sinat igen bestämde jag mig för att sova lite till.

Jag vaknade av att mamma strök mig på kinden.

Jag var törstig. Så uttorkad att mina läppar flagnade. Mamma frågade när dom tog bort mitt dropp. Hon räknade ut att jag varit utan vätska i 12 timmar. Och innan jag fick droppet hade jag varit utan vätska i närmare 20 timmar. Så det var inte konstigt att jag var törstig. Mamma frågade om jag fick dricka än, det fick jag inte. Nytt dropp ville jag inte ha, det är obehagligt och man känner vätskan i armen. Det gör ont. Jag slumrade till igen.

Doktorn kom in. Han sa att jag fick dricka och äta flytande. Klarade jag det fick jag åka hem. JA! Dricka! Hem! Bort med den äckliga kanylen i handen! Jag sprang till kaffe vagnen där det skulle finnas saft. Jag hällde upp ett helt glas saft och tog första klunken. Blä. Det är svårt att vara kräsen när man inte ätit eller druckit på 40 timmar. Men den där saften smakade inte gott. Den smakade citron vatten fast den var röd. Jag ville ha något sött. Socker, jag har inte ätit på evigheter ge mig något så att blodsockernivån stiger. Mamma gick och köpte en jordgubbsmer och en päronmer till mig. Jag drack upp dom fort. Mumms. Sen fick jag välja mellan pest eller kolera, blåbärssoppa eller nyponsoppa. Jag valde pest, blåbärssoppa. Den gav mig kväljningar. Jag sa inget. Jag ska hem! Jag åt två dl soppa. Sen var det mer väntan. Och äntligen kom klartecknet. Jag fick åka hem. Kanylen togs bort från armen och jag packade ihop. Bye bye, skit ställe!



Just nu mår jag ok,lite ont i magen fortfarande, men jag vägrar säga till mamma för jag ska aldrig mer tillbaka dit. ALDRIG!

Mamma har talat med klinkansvarige och en utredning ska det bli. Tur för dom!

Igår umgicks jag med min kära pojkvän. Vi hade en minipicknick, han med en slusch ice från 7-elevn och jag med en pastasallad, i vasa parken. Det var så otroligt skönt. Sen så åkte jag på dansträningen i märsta, jag övningskörde både dit o sedan hem till stan igen. Där väntade söt på mig, vi gick på en prommis och åt varsin yoghurt glass. Efterdet låg vi bara i sängen o tittade på tv och jag somnade rätt kvickt. Imorse vaknade vi och plannerade att äta bagels till frulle, men det fanns inte att köpa på något av mina icor, så vi sket i det. Sen gick vi till banken för att ta ut mina sista slantar. Jamie avlöste jens¨, så att han kunde åka hem. Efter bankbesöket blev det mozzarella paj på ett cafe samtidigt som jag o Jamie höll på med bordsplacering. Placeringen blev tillsut skit bra. Sen fick vi dock brottom för att hämta alla pengar till skivan, när vi började räkna blev allt kaos o kallabalik. Så vi blev typ 25 minuter sena till mötet där vi skulle lämna pengarna. Men när vi väl var där stämmde allt iallafall. Lite surt känndes det ju att mina sista slantar hamnade hos en snubbe på en krog. Men men jag får tillbaka dom sen, det MÅSTE komma så mkt folk i dörren som inte har biljetter. Ja hursomhelst, vi lämnade pengarna sen åkte jamie hem till sig o jag hem till mig bara för att stressa vidare till rotebro och därifrån kära till dansen i märsta. Där var jag i 3 timmar utan att göra nånting förutom i 1minut och 50 sekunder då jag dansade annars var det bara en himmla massa väntan. Nu är jag äntligen hemma. Trött. Och sugen på vattenmelon. Så efter melonen blir det nog sömn. Imorgon är en himla hektisk dag också. Upp kl 9.30 för att mindre än en timma senare möta jamie i slussen och åka hem till sötnöten o hämta lite grejer bara för att sedan åka hem igen och göra om hela bordsplaceringen eftersom att vi såg när vi var där och lämnade pengar, att det är 4 bord och inte 2. Och ja sen hade vi gärna tänkt hinna sminka oss och göra oss fina också.
jag är fett taggad iallafall. Vi kommer ha bästa skivan!

..you really love me like I love you"

Får jag säga så eller e jag totalt ego då?
Det är iallafall så jag känner, och det är otroligt skönt.

Jag har varit ganska negativ på sista tiden, men nu har jag tagit upp allt som jag funderat på så nu finns det inte så mkt negativitet kvar. Självklart, om det går åt pipsvängen, så kommer jag bli besviken, men jag vet att det inte är ditt fel.
Och trots allt det negativa, så ser jag så otroligt mycket mer positivt, bara att det har varit det negativa som varit i rampljuset just nu. Men man kan inte alltid vara glad o positiv. Men som sagt, nu är det positivitet som gäller igen. Vi ska få den bästa våren på länge.
För vacker, du är det bästa jag har! Och du är värd all positivitet jag äger och har!

"I surrender myself to you"
♥

Tillägnat Jens _{så han slipper höra mig klaga ;)}



 "Alternative rock" "Alternativ klädstil", kan vi byta namn på detta? Snälla? Den där rocken är inte så himmla alternativ längre, typ varenda ungdom lyssnar på det, och den där klädstilen är inte heller så alternativ när halva sverige har den.  Musiken är fortfarande bra och kläderna snygga, men kan vi sluta kalla dom för något dom inte är. Alternativt är väl ändå något som inte alla lyssnar eller äger ? kan vi inte kalla rocken för modern rock? för det är ju precis vad det är. Och stilen, det är ju lite olika eftersom det finns olika alternativa stilar. Och självkklart finns det fortfarande stilar som är alternativa. Men tex pop/kentbarns stilen, kan vi inte kalla den för pop och bara pop? Inte alternativ iallafall. Och palestinasjalar kan vi väl också stryka från den "alternativa" listan? Lika med conversen.
Nu klagar jag inte på dessa saker för jag äger en palestinasjal, lika så två par converse, men jag är mkt medveten om att jag inte kan kalla det för alternativt. Och det är väl de flesta andra också. Men ändå ska det heta alternativt, för man kan ju inte bara ändra på namn sådär, eller?